Ångesten vid chipshyllan

Efter att varit i gång hela dagen blev vi lite sugna på nått onyttigt (samt tänkte handla en frys men vi var för sent ute) så vi hoppade i bilen på eftermiddagen. Valet blev att vi skulle handla lite chips.
 
Tyvärr fick jag på parkeringen syn på en trigger för min ångest att bli brutalt överviktig. Jag är ju inte en size 0 direkt själv och tänker på inga sätt och vis klandra någon för deras livsstil och hur man ser ut. Men kraftigt överviktiga männiksor ger mig ångest. Nu snackar vi inte sådana som ligger på 20-30 kg övervikt. Utan de som ligger på en övervikt på minst 100 kg EXTRA. Kort och gott personer på 180-200 kg
 
Idag på parkeringen kom just en sådan person gående. Med en vikt på närmare 200 kg. Ätandes på en glass och gick in i butiken mot godsihyllan. Vet ju att de kan ha samma problem som en heroinmissbrukare och att de inte är lätt för dem i vardagen heller. 
 
Men av någon orsak ger de mig sådan ångest. Jag är rätt att om 10-15 år är det jag som går där (Risken är dock inte så stor för det, vilket mitt sansade jag vet om). Dessa personer går mig att äta mindre, att må illa. Så den efterlängtade chipspåsen blev kvar i butiken för min del. 
 
Jo i skrivande stund sitter jag och äter chips för jag fick lite av mannen för att jobba med att äta upp dem (snacka om ilandspromen idag alltså). Men för att jag över huvudtagen skall kunna äta dem har jag kutat runt som en tok samt varit till stallet och jobbat med hästen, dvs bränt bort de tomma kalorierna
 
FInns nog extra kg på mig också. Maten har jag rätt bra koll på, förutom sommarens alla tårtor på jobbet. Jag gör nästan all mat från grunden och är ingen större fan av godis. Kan klara mig veckor utan att äta sött om de inte kommer tex ett kalas emot. Bara jag skulle röra på mig lite mera skulle de nog ordna upp sig. 
 
Så varför ger dessa personer MIG sådan ångest. Jag har ju inget personligt med deras förhållande till mat att göra.
 
Härligt härligt men farligt farligt
 
Powered by Jasper Roberts - Blog