Optimistisk eller bara lite tokig?

Kvällsjobb idag för mannen. Tyngsta passet för mig då alla tenderar att bli gnälliga efter kl 17. Och så de berömda läggningarna på det. Ikväll höll jag på i över en timme innan han somnade. Trött var han och gnuggade konstant ögonen men ville inte stänga dem. Låg som tur var mest och tittade upp i taket, finns kvällar när vi bara gallskriker också

 

För att få eftermiddagen att gå beslöt jag mig för att hitta på nått program åt oss. Sammanföll med att jag hade några böcker som behövde lämnas in till bibban, så målet var klart för utflykten. Är ju inte de lättaste att komma iväg själv med alla barn. Först måste vi vänta på att T skulle vakna. Sedan skulle han äta, vi hade ätit vårt mellanmål redan. Nya blöjor. Gräva fram bibbaböckerna ur diverse högar. På med skor, in med barn i babyskydd. Kolla nycklar, telefon och så påsen med böckerna. In med alla barn i bilen. Lassa in vagnen. Blev singelvagn och bärsele, så trångt på barnsidan på bibban (tomten, jag vill nog ha en baby jogger city selet för två barn i alla fall att ha i bilen)

 

Vet inte om jag kan räknas som tokig som bökar med processen att åka iväg själv med två så små barn, eller om jag är optimistiskt som tror att de skall gå utan problem. Minini så tar det 30 min för mig att komma iväg, men en timmes startsträcka är inte ovanligt. 

Fast var nog samma med G. Har aldrig sett barn som ett hinder för att komma mig ut, det tar bara lite längre tid och man behöver ett halvt hemmanen med sig

 

G har fastnat för nalle puh just nu. Finns varianter med kortare texter och stora bilder som passar oss perfekt. Fick på nådern ta boken från honom för att låna den. Hela vägen hem satt han och läste den i bilen och enda man hörde var puuuh

 
Powered by Jasper Roberts - Blog
Klicka HÄR om du vill kontakta mig