Sommaren som försvann ur minnet

Jag har alltid tyckte att de har varit lite konstigt när folk säger att jag kommer inte ihåg nått från perido X eller jag har bara så vaga minnen om vad som händer under Y. Ända tills jag själv drababdes. Har i efterhand insett att jag inte har några minnen över hur sommaren var och vad jag egetligen gjorde. Gjorde jag ens nått i somras eller är de en bluff allting. 
 
Ett som är säkert är att jag brände ut mig, gick in i väggen eller som läkarna påstår blev deprimerad. Den sista är diagnosen jag fick, men bara för att kela inte godkänner att man är utbränd tydligen. Tanken att vi skulle dela upp föräldrarledigheten var god och på pappren var de ju perfekt. Hur de sedan blir i verkligeheten kan man aldrig förutse. Jag har dock inget att klanka ner på gällande själva jobbet, för jag har alltid trivts på mikrobiologi och kännt mig välkommen där. 
 
Tror att de var två stora problem som orsakade kollapsen. Problem ett var sömnen. Sov aldrig mera än 6 timmar per natt under hela sommaren. Dock inte i ett streck utan uppdelat i 1 eller 2 timmars pass. G tog igen det på nätterna som han inte fick på dagarna, ville vara nära nära (trots att han och mannen hade en bra relation). Lägg till att han ammade nattetid ända tills han var 10 månader gammal. Prolem två var att hela sommaren steg jag upp lite över 5 på morgonen, för att hinna amma, äta frukost (som jag gjort i ordning dagen innan) och göra mig i ordning. Vi hade bara tillgång till en bil så var den en dag med cykel behövde jag starta hemmifrån senast kl 6 på morgonen iom att jag rondade och mitt arbetspass då började 6:45. Innan dess skulle man byta om osv. Stress direkt jag steg upp. Sommartid gick de inga bussar nämligen
 
Vissa dagar kan jag fundera vad jag egentligen gjorde på arbetet. Vet att jag inte gjorde några allvarliga fel, några naturliga småmissa här och där som att svara slutgiltigt en dag för tidigt, men är sådant som händer alla. Bara att slänga in en kommentar om det. Om jag i dag skulle återvända är jag inte säker på att jag på en gång skulle kunna sätta mig ner vid arbetspunkten och jobba, för har inget minne över hur man gör. Det känns skrämmande. 
 
Ibland känns det som att jag har svikit mina kollegor. Vet ju att de behövde mig och en vecka innan jag blev sjukskriven hade mitt kontrakt förlängts med en månad. Kanske jag skulle ha klarat av att jobba tiden ut om vi inte i samma veva flyttat och fick huvudet fullt med det. Sanningen är att jag inte ens har vågat mig in på avdelningen sedan jag lämnade mitt sjukintyg just pga "skammen". Ingen tack för mig tårta har det blivit heller. Jag skäms inte över att jag blev dålig, utan det att man svikit när de redan var tuft och ont om personal. Hur reder man upp sådant med sig själv?
 
Nästa barn blir det inga experiment med. Då kommer jag själviskt att ta alla 9 månader jag har rätt till. Räcker med att en gång i livet experimentera med hälsan. Skulle de ha gått bra och jag inte drabbats så hårt, ja visst skulle jag kunna tänka mig att dela upp det igen då. Men som de blev nu, nej då får det nog vara. 
 
 
 
#1 - Leena

Strongt skrivet. Som du nämnde: ser bra ut på papper att dela upp föräldraledigheten, o för många funkar det bra, men för andra funkar det bättre i praktiken med att mamma är hemma (speciellt så länge man nattammar).

#2 - Leena

Strongt skrivet. Som du nämnde: ser bra ut på papper att dela upp föräldraledigheten, o för många funkar det bra, men för andra funkar det bättre i praktiken med att mamma är hemma (speciellt så länge man nattammar).

Powered by Jasper Roberts - Blog
Klicka HÄR om du vill kontakta mig
bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Free Traffic