You are never alone anymore

Vi börjar vara inne i den roliga tiden. Nu har man en svans efter sig nästan överallt man går. Tar inte många sekunder innan G har hittat en, och stänger man dörren får man minsan höra det. Stor skillnad på om han stänger in en. 
 
Extra roligt är om man behöver på wc och är ensam hemma. Man har garanterat sällskap. De knepiga är att försöka hindra honom från att slicka på golvbrunnen, kasta kattsand på golvet, gräva i blöj-roskisen eller sno allt papper. Han gär nämligen gärna allt på en gång. Nu har han dessutom börjat ställa sig upp mot allt så numera ingår även att eliminera risken för bulor i huvudet. 
 
Kanske man behöver hjälp med att ta wc papper
 
Jahaps, jag fick hela rullen tydligen
 
Balansträning
 

Skaffa barn när man har en genetisk ärftlig sjukdom

Jag har ju Ehlers-Danlos syndrom (EDS) som är en ärftlig bindvävsavvikelser. Kort och snabbt förklarat är de att jag har kollagenbrist och de påverkar de kroppsdelar som har kollagen....vilket är nästan alla. Kollagen kan liknas med kroppens eget lim. De EDS gör är att jag inte sitter ihop. Jag är överrörlig. Lever med kronsik värk dygnet runt och ingen smärtstillande hjälper. Min kropp använder 300 gånger mer energi än en "normal" person då musklerna konstant måste jobba för att hålla igång mig. Jag har rikliga blödningar. Mina leder hoppar lite hit och dit och de är inte ovanligt att en knäskål rymmer mitt under en promenad, för att sedan ploppa tillbaka på plats
 
Att förklara ett kronsikt syndrom i några ord är svårt. Och de som gäller för mig är helt annorlunda för en annan person. Det finns inga rätt eller fel
 
EDS är ärftligt. 50% risk att mina barn får det. Tittar jag i min omgivning verkar det som att flickor har de jobbigare än pojkar om de drabbas. De har troligen (min egen amatörtolkning) med att göra att män har mera testosteron och på så sätt starkare muskler som bättre håller ihop kroppen
 
EDS hoppar inte över någon generation. Jag har det, alltså måste min mamma eller pappa ha det (vi har spårat de till mammas sida). Alltså måste hennes mor eller far ha det osv osv. Dock behöver man inte få samma typ som sina föräldar har
 
Med vetenskapen att de är 50% att mina barn får det. Är de då rätt att alls skaffa barn. Eller borde man låta blir. Det är inga lätta frågor. För de finns ju även 50% chans att de INTE får de och lever som glada och friska individer (jo man kan ju vara glad fast man drabbas). Är de rätt mot barnet
 
Vi börjar ju ha lite sent att ångra oss. De som glädjer mig är att de blev en pojke. Och att han då kanske får de lättare. Om han får. De är för tidigt att säga de nu. Alla barn är nämligen överrörliga. Vi ser ju att han är det, men ännu får vi vänta några år. 
 
De possitiva är att då jag är drabbat, vet jag också vilken hjälp man har rätt att få. Kanske jag orkar kriga mera för mina barn än vad jag gör för min egen del. 
 
En klok man sa en gång (okej jag är gift med honom) Skulle du ha önskat att din mamma viste om det och valt att inte skaffa barn. De skulle betyda att jag inte skulle finnas idag och skriva detta inlägg. Jag är trots allt rätt nöjd med mitt liv så svaret på den frågan är nog nej. Jag föredrar nog att finnas till. Hoppas mina barn tänker samma sak i framtiden
 

Tur till parken

Dagens solsken var för bra för att inte ta vara på. Så på med kläderna, ner med sandlekaskerna och iväg till närmaste park. Valde dock fel park för jösses vad de var folk där. Tydligen ute på bästa parktiden 9:30. Var jag och G, en annan mamma med två barn och sedan en dagmamma (tror jag) med 4 pojkar i väldigt samma ålder. De kunde verkligen ropa i sandlådan. Sedan kom de även två dagmammor till med totalt 8 barn, men då packade vi ihop och gick hem, kändes lite väl trångt för oss
 
Vi började med att gunga så klart. De är Gs favorit. Idag var de extra roligt när de fanns så mycket att titta på. Han satt bara och skrattade hela tiden
 
Äntligen har vi dessutom hittat en mössa som inte glider ner över ögonen. De sved lite i peningpungen men vad gör nu de om barnet i frågan kan se lite. 
 
Sedan vågade vi oss till sandlådan med de stora barnen. G bara skrattade när de höll på. Han hade inte tid med mamma och hennes sandkakor. 
 
 
Var så tungt i parken att han somnade på vägen hem

Okej, vi tittar på TV nu

Tillslut gav även jag upp. Så nu tittar vi på "tv" varje kväll. Dvs vi letar fram ett 15 min klipp på youtube eller några av tvsidornas egna onlinearkiv. Tack vare att vi har äppeltv (en apple tv box) så behöver vi inte sitta och titta på en dataskärm eller telefon utan får de i tv rutan. 
 
När G insåg att de var ett program för honom
 
Vi är dock ännu rätt restrektiva med vad vi ser på och hur länge. Hittils är de max 15 min tv/dag som gäller. Vi har testat babyloonz (hitt hos alla) babblarna (delade åsikter) samt klassikern pingu. De som varit svårt är att hitta program som faktistk är anpassade för barn i ett års åldern. Jag personligen tycker att de skall vara lugna, inte massa snabba byten. Gärna med musik i, de gillas och en lätt handling. 
 
G verkar veta skillnad när de är Tv dags för honom eller om de är vi som tittar på tex nyheterna på morgonen. Nog tittar han på yle-aamu också men inte alls på samma sätt som om de är babblarna på.
 
Dock är fantasin och erfarenheten lite låg. Så vad tittar ni på för program med era små barn. Vi vill att de skall vara en mysig stund så används inte som barnvakt utan hela familjen släpper allt vad de håller på med kl 18 på kvällen för att delta i Gs tv-stund
 
 

Låt ditt barn skrika sig till sömns då

Vi kämpar vidare med våra nätter. Försöker ta bort nattamningen och i 6 veckor har vi kämpat (ungen fyller ju för tusan 11 månader på söndag). Har testat en "metod" som går ut på att man väljer vilka 7 timmar man INTE ammar på och sedan saktar utöka dem. Nu har vi i två nätter ammat kl 19 och följande gång runt 5. Halleljua säger jag bara. OM de inte vore för den lilla detaljen att herr G i alla fall vaknar runt tvåsnåret och inte kan somna om. 
 
I bland bökar han runt som en tok. Börjar i huvudändan, snurrar runt, vänder och vrider tills han ligger som pippa långstrump för att sedan börja om från början. Att smeka på ryggen hjälper inte, han bara slår undan handen men ropar högre om man inte klappar. Senaste är att han ställer sig upp och ropar och enda som hjälper då är att ta upp honom till mig, då somnar han på två röda oftast. 
 
Frågar runt lite olika grupper och forum men får aldrig några vettiga svar. Den "lätta" lösningen tycks vara att vi skall lägga honom i eget rum och låta honom skrika, nog lär han sig att sova då. Så har deras mammor gjort med dem och inte fick de några men av de, så nu gör de samma sak med sina barn
 
Och just de går emot allt jag värderar när de gäller att ge mitt barn trygghet. Jo de händer att han skriker tills han somnar men 90% av gångerna ligger han då brevid mig (resten är i vagnen då han vägrar sova) och jag håller om honom. Som idag på dagen. För att andra skall kunna lägga honom bör han kunna somna utan bröst. En timme tog de av rop och protester men sedan somnade han. I min famn. Han var arg och ledsen men jag fanns i alla fall där som trygghet. 
 
Vet att många även dumpar sina barn i sängen och sedan går. Barn under 1 år som skall söva sig själva. Vad hände där med det logiskt tänkandet?
 
Varför är de ännu idag "okej" att ignorera ett barn som gråter när de sover. Hur gör ni? Jag vill ju gärna sova lite på nätterna jag också, längsta jag sovit de senaste 11 månaderna är 3 timmar i ett sträck. 
 
Arga bebin som inte ville sova
 
Powered by Jasper Roberts - Blog
Klicka HÄR om du vill kontakta mig
Free Traffic bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar Free Traffic
Free Traffic