Jag trivs ju inte alls här i stan

Nästa vecka är det 5 månader sedan vårt flyttlass gick från Vasa till Jeppis. Och det är väl ingen hemlighet att jag inte alls trivs häri stan (alla i min omgivning vet i alla fall om det). På rådgivningen är de smått förskräckta över min ärlighet. 
 
Varför skall jag ljuga om att jag skulle trivas. Långt inne i mig finns en storstadsbo som vill ut. Vi flyttade från en stad med 65 000 invånader till en stad med 20 000 invånare. Där det finns lika många kyrkor som frissörer, ett i varje hörn ungefär. Kan inte sticka under stol med att det religisösa märks i vardagsbilden i den här stan. 
 
För 14 år sedan flyttade jag bort för första gången. Livet gjorde en tvist och jag kom tillbaka och stannade i ungefär 2 år. Sedan fick min dåvarande sambo arbete i vasa och vi flyttade dit. Förhållande höll inte men jag trivdes så pass bra i staden att jag stannade kvar. Rotade mig. Skaffade nya vänner och började studera. 10 år bodde jag i den staden. Egentligen kan man säga att jag levt hela mitt vuxna liv i vasa. 
 
Kvällen innan vi flyttade. Kaos. Jag var högravid, G mitt i ett utvecklingssprång. Mannen jobbade 120 km bort och kom hem fredag kväll. Tur att min familj ryckte in och hjälpte mig packa under några veckors tid. 
 
På pappren borde jag trivas här i stan. Har kvar de flesta vännerna. Alla har barn, några har barn i samma ålder som mina tom. Vi är i ungefär samma skede i livet. Trots det känner jag mig ensam. Jag är den som lämnade allt. Jobbar på att ta upp kontaken med folk. Försöker hitta aktiviteter att göra. Lära känna invånarna. 
 
I en flytt som vår finns det alltid en vinnare och en förlorare. Vi flyttade för att mannen fick ett vikariat, ett vikariat som gav honom en fast tjänst på rekordkort tid. Jag är på inga sätt bitter över orsakerna till att vi flyttade för jag förstår ju att det var ett val vi måste göra. Och jag är superstolt över hur bra det går för min man, han har verkligen kämpat. Jag förlorade i stället möjligheten att återvända till en arbetsplats och en arbetsuppgift jag gillade (finns inte möjlighet att jobba med mikrobiologi på samma sätt på nått av sjukhusen här)
 
Skall man hålla det inom sig att man inte trivs på en ort där man bor. Vi kommer troligen inte flytta de närmaste 20 åren heller. Kanske jag kommer känna annorlunda om ett år. Kanske inte. Jo det är ”bara” 100 km att köra, men jag har ju som sagt problem med att köra bil längre sträckor så är begränsad. 
 
*slut på dagens gnäll*
 

Publicerad av Maria

Tvåbarnsmor G född december-16 T juni-18 Förlossningsskada. EDS. När jag inte jagar mitt barn står jag i köket och tillreder smaskiga grytor, både med och utan kött. Finns tid över kanske jag plockar fram ett garnnystan. Men oftast fastnar jag scrollandles med telefon

Delta i diskussionen

31 kommentarer

  1. Åh, känner igen mig…

    Jag är född och uppvuxen i Stockholm.. har alltid bott i stockholm och har trivts bra med det.

    För två år sen flyttade vi till turkiet och en liten by långt ute på landet långt ifrån turistorterna. I början trodde jag att jag skulle ruttna och ville bara ge upp och flytta tillbaka till svergie.
    Men nu två år senare så trivs jag faktiskt super bra här!!!

    Så jag håller tummarna för dig att du oxå kommer trivas snart 🙂

    Kram kram

    Gilla

  2. Vad tråkigt att du känner så! Tycker inte alls du ska hålla det inom dig. Trivs du inte så trivs du inte! Men man får försöka göra det bästa utav situationen & jag hoppas det kommer kännas bättre snart.

    Gilla

  3. Jag kan relatera till känslan, för det har blivit några flyttar i mitt liv också varav en del pga arbete. Jag skulle nog vilja kalla mig oanpassningsbar, för när jag inte trivs så gör jag det inte. Jag är inte bra på att bita ihop och stå ut, utan det blir tillsist att flytta. Där jag bor nu trivs jag toppenbra med mitt hem, men inte med platsen i övrigt. Folk här verkar födda på köksgolvet på sina släktgårdar och befattar sig inte med nykomlingar hur trevlig man än anstränger sig att vara. Så här tänker jag inte bo tills ålderns höst kan jag säga.

    Gilla

  4. Men fy som jag känner för dig :(. Att behöva lämna något man trivs med och sedan hamna i något som känns fel, det är verkligen inget jag skulle vilja uppleva själv. Jag vet hur det är att bo på en ort där man inte trivs och bara längtar bort ifrån. Det var så för mig som ung, min uppfödelseort där jag vantrivdes, flyttade så fort jag fick chansen och blev fri. Så kan bara ana hur det är för dig :(. Kramar

    Gilla

  5. Känner i gen mig en del där.Har också varit med om en del flyttar har alltid tagit tid att vänja sig Även jag älskar min lägenhet nu så trivs jag ändå inte lite som man är vilsen

    Gilla

  6. Fy va jobbigt att vantrivas där man bor! Jag flyttade en gång, älskade huset, hatade platsen! Det tog några år, men tillslut började det vända.. hoppas det blir samma för dig! 🍁☀

    Gilla

  7. Åh, jag förstår dig verkligen, jag har också flyttat runt mycket, men nånstans får man alltid en plats man känner sig lite mer hemma än andra 🌸

    Gilla

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: