Jag trivs ju inte alls här i stan
Nästa vecka är det 5 månader sedan vårt flyttlass gick från Vasa till Jeppis. Och det är väl ingen hemlighet att jag inte alls trivs häri stan (alla i min omgivning vet i alla fall om det). På rådgivningen är de smått förskräckta över min ärlighet.
Varför skall jag ljuga om att jag skulle trivas. Långt inne i mig finns en storstadsbo som vill ut. Vi flyttade från en stad med 65 000 invånader till en stad med 20 000 invånare. Där det finns lika många kyrkor som frissörer, ett i varje hörn ungefär. Kan inte sticka under stol med att det religisösa märks i vardagsbilden i den här stan.
För 14 år sedan flyttade jag bort för första gången. Livet gjorde en tvist och jag kom tillbaka och stannade i ungefär 2 år. Sedan fick min dåvarande sambo arbete i vasa och vi flyttade dit. Förhållande höll inte men jag trivdes så pass bra i staden att jag stannade kvar. Rotade mig. Skaffade nya vänner och började studera. 10 år bodde jag i den staden. Egentligen kan man säga att jag levt hela mitt vuxna liv i vasa.
Kvällen innan vi flyttade. Kaos. Jag var högravid, G mitt i ett utvecklingssprång. Mannen jobbade 120 km bort och kom hem fredag kväll. Tur att min familj ryckte in och hjälpte mig packa under några veckors tid.
På pappren borde jag trivas här i stan. Har kvar de flesta vännerna. Alla har barn, några har barn i samma ålder som mina tom. Vi är i ungefär samma skede i livet. Trots det känner jag mig ensam. Jag är den som lämnade allt. Jobbar på att ta upp kontaken med folk. Försöker hitta aktiviteter att göra. Lära känna invånarna.
I en flytt som vår finns det alltid en vinnare och en förlorare. Vi flyttade för att mannen fick ett vikariat, ett vikariat som gav honom en fast tjänst på rekordkort tid. Jag är på inga sätt bitter över orsakerna till att vi flyttade för jag förstår ju att det var ett val vi måste göra. Och jag är superstolt över hur bra det går för min man, han har verkligen kämpat. Jag förlorade i stället möjligheten att återvända till en arbetsplats och en arbetsuppgift jag gillade (finns inte möjlighet att jobba med mikrobiologi på samma sätt på nått av sjukhusen här)
Skall man hålla det inom sig att man inte trivs på en ort där man bor. Vi kommer troligen inte flytta de närmaste 20 åren heller. Kanske jag kommer känna annorlunda om ett år. Kanske inte. Jo det är "bara" 100 km att köra, men jag har ju som sagt problem med att köra bil längre sträckor så är begränsad.
*slut på dagens gnäll*
