Ibland undrar jag om jag inte är inbillningsfrisk eller vad tusan det är för fel på mig? Jag vet ju att min kropp är kass och att i princip allt fysiskt jag gör får jag betala för. Och ändå envisas jag med att jobba mig sjuk. Varför kan man fråga sig.
Som nu i fredags. Vi hade 30 graders värmebölja. Jag var ensam hemma med alla barn och vad tror ni att jag börjar göra. Bygga ihop nya poolen. Paketet i sig själv vägde ju liksom 50 kg så bara att få av det av bilsläpet var ju en utmaning i sig. Och så skulle det iväg över halva gårdsplan.
I instruktionsvideon visar det hur ”enkelt” det är att sätta ihop genom att det är en ensam kvinna som fixar allt. Kanske det var där som min inspiration kom ifrån. Sedan står det i instruktionerna att det tar 30 min för 2-3 personer att sätta ihop.
För ensam mor mitt i solgasset tog det 90 min. Konstruktionen i sig själv var inte ens svår, om man bortser från bestways kassa beskrivningar. Sedan kom det lilla problemet, under processen så slängde jag IN de delar som jag inte behövde I poolen. Så för att få bort med var jag sedan tvungen att på kvällen bygga ihop stegen. Kan säga att den stegen är en mördarmaskin och grannarna kommer få se betydligt mer av mig än vad det är vana vid. Skönt att bo lite avskilt även om det inte ser så ut.
Allt byggande gjorde att jag sen på kvällen bara krampande i alla muskler och knappt kunde gå fot om fot pga smärta. Hur länge tror ni det tar innan jag är på nästa för mig omöjliga projekt? Jag ger det en vecka


